Att hitta ditt sanna jag

Är du redo för att göra en inre resa i dig själv och att se på världen med nya ögon? Eller har du kanske redan påbörjat denna resa? 

Många känner nog igen sig i känslan av att bära på ett tomrum inom sig, ett hål som vi ständigt försöker att fylla men som inga yttre faktorer faktorer kan lösa. Jakten efter lyckan som vi förväntar oss hitta i sådant som i kärleken, drömarbetet eller kanske genom att ha ett överflöd av pengar. Vad det än må vara, så är poängen som jag vill komma fram till att vi ofta söker utanför oss själva, och det är där som vi gör vårt misstag. Det är på den vägen som vi tenderar att gå vilse, vi tappar bort oss själva. För det vi inte tänker på är att ju mer vi fäster blicken på det yttre, desto mer tappar vi kontakten med det inre. Därför finns det idag mycket vilsenhet, ensamhet och rädslor i världen som skapar mörker. Men det finns också människor som väljer att leva i ljuset och som har kärleken som vägledare i livet, och det är i det sistnämnda som vi behöver bli fler. 

Ordet ensamhet är för mig ett känsloladdat ord. Fast egentligen så är ensamheten, eller individualiteten, en illusion. Vi tror att ju fler människor vi har omkring oss, desto mindre ensamma är vi. Fast egentligen så kan vi känna oss otroligt ensamma inombords trots att vi är omringade av andra. Faktu med är att den som tycks ha den största umgängeskretsen kan vara den som känner sig som mest tom inombords, och att vara sysselsatt och distraherad med andra människor blir som en flykt ifrån den tomheten man känner inom sig. Samtidigt som den som utåt sett, tycks vara så ensam, kan känna sig fullständig i sin egen kärlek och känner en själslig gemenskap med mänskligheten och universum. För egentligen så kommer vi alla ifrån en och samma källa, vi består alla i grund och botten av kärlek och ljus. Vi skapar alla tillsammans en helhet. Det är detta som är den universala sanningen - Den handlar om att hitta din sanna natur och att uppnå en själslig och djup kontakt med ditt inre och med universum. När du har hittat din inre skatt, när du själv har blivit kärleken, då inser du att du inte behöver leta utanför dig själv mer. Först då så börjar de människorna du tidigare har längtat efter att träda in i ditt liv, utan att du behöver anstränga dig. Egentligen så är det inte meningen att livet ska vara en kamp och ett evigt jagande, och det slutar det att bli tills du inser att allt finns inom dig själv. Jag ser detta lite som livets hemlighet eller mysterium. Fast egentligen så är det ingen hemlighet, den är för alla att upptäcka, men det är inte alla som vågar ta reda på den. 

Den ensamhet som jag tidigare syftade på är när man har människor i sitt liv som man upplever inte egentligen känner en, på riktigt. Att de inte förstår hur man tänker eller känner, utan har en viss uppfattning om en som kanske bara är en bråkdel av den hela bilden. Personer som inte ser att man egentligen mår dåligt, och man kör någon slags fasad som inte överensstämmer med sig själv. Detta tycker jag är den mest sorgliga formen av ensamhet, och det är den som jag har mest erfarenhet av. Om man också är en person som alltid har känt sig annorlunda än alla andra, så kan det känas ännu tuffare. Det kan upplevas problematiskt att hitta likasinnade människor som kan relatera till ens tankar, känslor och upplevelser. Även om de så klart finns där ute och säkerligen längtar efter att få ha en vän eller partner som dig, så börjar det hela med dig själv. Det börjar med att du inser att du är värd bättre än att umgås med människor som inte inser ditt sanna värde och uppskattar dig för precis den du är. Bara du kan sätta den gränsen och bestämma vilka som får ha tillträde i ditt liv.

Om du känner igen dig i detta så tror jag att en nödvändig början för dig är att våga välja ensamheten. Nu syftar jag på en annan ensamhet, som är så mycket bättre och som kan lära dig att värdesätta ditt eget sällskap. Det är väldigt stärkande att tänka att man väljer att vara med sig själv, istället för att omge sig med människor som man inte mår bra av. Efter ett tag så märker man att det inte är så farligt, och att det faktiskt kan vara riktigt skönt. Detta kommer åtminstone ifrån en som förut var livrädd för att stå på egna ben och att vara ensam, jag blev överraskad över hur bra jag trivdes i den självvalda ensamheten. Förut när jag åskådade människor som kanske satt och åt ensamma på en restaurang eller promenerade för sig själva, då tyckte jag synd om dem. För jag såg det på ett annat sätt, jag antog direkt att de var olyckliga. Jag befann mig då i illusionen om att man måste vara fastklamrad vid en annan människa för att kunna känna lycka, fastän jag egentligen aldrig lyckats finna den via någon annan. Men nu när jag ser dessa fina varelser, då drar jag på smilbanden och tänker att det är någon som filosoferar över livet eller så tänker jag att det är en riktig livsnjutare som är trygg i sitt eget sällskap. Så mycket finare sätt att se det på, eller hur? Och jag tror dessutom att mina senare reaktioner har varit mer sanningsenliga. Hur som haver, att börja vara i min egen energi var där min resa började, vägen till förändring. Sen så är vi ju visserligen olika mycket beroende av egentid, men om du vet med dig att du är en känslig själ så kan du mycket väl känna igen dig i behovet av att dra dig undan. Men jag tror att det underlättar att ta reda på vem man verkligen är om man har möjlighet att spendera mycket tid med sig själv och inte blanda in andras energier i den resan för mycket. Det är viktigt att släppa alla andras uppfattningar som lätt kan färga av sig på sin egen självuppfattning. Vi bär så många masker och försöker leva upp till så många olika roller att vi nog lätt kan uppleva en identitetsförvirring, därför så tror jag att en viss isolering ifrån allt detta är välbehövligt för oss alla. Det är delvis målet med att vara i sann kontakt med ditt inre, att släppa alla dessa masker. 

Det här med att visa upp en viss bild av sig själv som egentligen inte stämmer överens med ens sanna jag är otroligt vanligt förekommande. Det finns ett fåtal människor som vågar finna sig i att bara vara, utan att på något sätt göra sig till eller försöka leva upp till de förväntningar andra ställer på en. Många av oss tror jag inte inser att det är precis det man gör, utan kanske menar att det är den man verkligen är. Men om vi tänker oss att det skulle ske en form av katastrof, låt oss säga att du går på en konsert och helt plötsligt så börjar det brinna i byggnaden. Då är det som att allt som har med yta att göra fallerar, delvis eftersom man är totalt fokuserad på situationen och överlevnadsinstinkten tar över. Men det är i sådana här upplevelser som jag tror många får insikten att man inte kan ta livet för givet, och att man borde leva fullt ut istället. Din fasad kommer inte hjälpa dig ett dugg i en krissituation. Det är som att alla masker faller av och läggs åt sidan eftersom man inte har tid att leka med dem och för att livet på något sätt blir mer verkligt för en i stunden, man inser hur levande man är när man står nära döden. I dessa situationer har man inte tid att spela och göra sig till, för det är på allvar. Så det jag menar är att när allt kommer till kritan, så tror jag att det är ett talande exempel för hur meningslöst det egentligen är när man deltar i att spela detta spel. Jag tänker även på status och kändisskap, hur vissa kändisar tenderar att sättas på en piedestal, lite som att de vore lite viktigare än alla andra. Det är en fullständig illusion, så klart! Dessa människor är vanliga sårbara själar precis som vi, men som råkar stå i rampljuset. Men det är som att man lätt blir lite hänförd av deras glans och ibland rangordnar kändisar lite högre än en själv. Många kan nog bygga upp en fantasibild över hur personen är, som ofta är helt felfri men inte alls stämmer med verkligheten. Man tänker sig att de ser så där fulländade ut dygnet runt och har inte en tanke på att när de inte är i fokus kan sitta hemma i soffan och peta i näsan precis som vi gör (tyckte det var ett målande exempel på min poäng). Om vi tänker tillbaka på branden i konserthuset, tror ni att bandet som spelar på den stora scenen skulle fortsätta hålla fast vid sin fasad, eller skulle de snarare släppa allt och hamna på precis samma nivå som alla andra? Om du frågar mig så tror jag helt klart på andra förslaget. Även de blir människor, snarare än övernaturliga och mäktiga varelser. Men när verkligheten slår till så blir allt plötsligt äkta och på riktigt. Vi är alla innerst inne mer lika än vad vi tror, vare sig vissa vill erkänna det eller inte. Så försök att ha detta i åtanke och våga vara ditt sanna jag! Jag tror att vi egentligen, innerst inne, har vetskapen om att vi alla är precis lika värda. Men vi följer så lätt med i det som fångar vårt öga snarare än det som finns innanför när vi har sprungit vilse ifrån oss själva, och har då inte tillgång till den djupa känna av kunskap som egentligen ligger och väntar på oss. 

För att vara sann emot dig själv så är det viktigt att du lägger ner tid på sådant som får ditt hjärta att klappa och som inger en känsla av meningsfullhet, för ju mer vi gör tvärtemot desto mer vilsna och förlorade blir vi. Många tänker att livet ska präglas av måsten och motgångar, att vi har våra plikter som vi måste fullfölja. Fast stämmer verkligen det? Vem tvingar då egentligen oss? Jag tror inte på måsten, utan snarare på att vi har ett val. Livet blir så mycket roligare när man inte känner sig tvungen, utan snarare att man agerar utifrån val som är baserade på en inre önskan. Tidigare så har jag til och med upptäckt mig själv känna tvång över att göra saker som jag egentligen tycker om, bara för att jag har omvänt det till ett måste. När vi pressar och själva, eller blir pressade av vår omgivning, så blockeras vår vilja, den vilja som kommer inifrån och öppnar upp vår kreativitet. Kreativitet är en fantastisk förmåga och kan leda till otroliga resultat som är svåra att uppnå baserat på tvång, så det känns otroligt synd att stänga denna talang ute. Dessutom blir det så mycket roligare att vara fri i det man gör! Och vad är det egentligen för mening med att leva om man bara ska överleva och härda ut? Livet är till för att njutas av, för att lära oss nya saker och uppleva känslor av lycka, kärlek och frihet. Och vet du vad? Du kan få precis allt det du önskar, men du behöver inse att du är din egen lyckas smed och att du ger dig själv det du vet att du behöver! För du förtjänar det, och inser du inte det så är det på tiden att du gör det. Fundera över vilka dina viktigaste värderingar är, och lev utefter dem. Spendera tid till sådant som får din själ att sjunga! Bara du vet vad du behöver för att må bra. Detta är ett viktigt verktyg för att hitta den inre kontakten med dig själv. Enligt mig så är det en av de värsta sakerna man kan göra mot sig själv, det är lite som att hålla en fågel i bur. Lycka och frihet väger högst, och är så mycket viktigare än att göra andra tillfreds. Att bry sig om vad andra tycker är bortslösad tid och en bortprioritering av dig själv, för det viktigaste är ju vad du tycker, eller hur? Om det är så att du sitter och tänker nu att denna förändring inte är möjlig för dig, att du inte kan få det du allra helst önskar, då är det trots allt något annat som du värderar högre. Fundera på vad det kan vara. Det skulle kanske kunna vara så att det är viktigare för dig att till varje pris undvika sådant som du är rädd för, att träda in på okänd mark. Eventuellt en rädsla för att misslyckas eller för vad andra kommer att tycka. Då kanske du behöver tänka om, är det verkligen din rädsla som du vill ska styra dig? För visst är det möjligt, bara du har viljan till det!

Men den viktigaste delen för att hitta hem i dig själv är egentligen att möta ditt inre mörker. Du behöver bli vän med det och inse att det inte är farligt, det är så du kommer i kontakt med ljuset. För du måste rensa ut det gamla, det vill säga allt som du tidigare har identifierat med ditt falska jag (jag syftar på sådant som tankemönster, rädslor och roller) för att kunna bereda plats för det nya, nämligen ditt sanna jag. Det kan låta motsägelsefullt och förvirrande, men mörkret är vägvisaren till ljuset inom dig. Du kan inte komma dit utan att passera dina rädslor och andra tunga känslor som du bär på. Så när du faktiskt vågar vara i smärtan och accepterar den, då gör du fantastiska framsteg fastän du kanske inte inser det just då, eftersom du är uppslukad av dina känslor. Men så småningom så kommer du att märka att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Det är därför det är så tråkigt att se hur många väljer att fly ifrån sig själva, det verkar finnas en tro att undvikandet av känslor är vägen till lycka. Som att dessa känslor på något sätt kan skada oss, när det snarare är precis tvärtom, nämligen vägen till läkning. Vissa kan ha gömt undan dem så bra att man är i förnekelse, att man ljuger för sig själv att man mår bra. Vi kan behöra fundera över och prata om tidigare upplevelser, men var försiktig med att inte fastna där. Det är lätt att stanna i dina tankemönster, så det blir lite som ältande där man aldrig kommer någonvart. Jag talar om tankemönster som ifrågasätter och dömer, snarare än tankar som tröstar. Att ha en inre konversation med dig själv där du stöttar och motiverar dig själv är en viktig hjälp för att ta dig igenom det svåra.

Meditationen är ett väldigt bra verktyg för att komma i kontakt med ditt inre och sätta igång utrensningsprocesser. För mig så blev det inkörsporten till att jag började inse vem jag verkligen var. Det finns nog inget effektivare sätt, för i meditationen så befinner du dig i absolut tystnad och lyssnar bara inåt. Under fliken: Meditationens inverkan så går jag noggrant igenom varför det är så viktigt och hur du kan gå tillväga, så lär gärna vidare där! Skogen och havet har också blivit en viktig faktor för att återfå kontakten med mig själv, av många anledningar. Mycket på grund av stillsamheten och tystnaden, och av alla vackra färger. Men även eftersom att naturen aldrig dömer, den bara är där, och ser vacker ut. Det är ett perfekt tillfälle att använda sig av mindfulness, att öppna alla dina sinnen och suga in vartenda intryck och att vara i stunden. För mig har vattnet också en lugnande förmåga. Detta kan man säga är ungefär motsatsen till vad många av oss människor gör idag, vanligtvis vill vi ju helst springa så fort som möjligt genom livet, och det är precis det som är problemet. Vi missar ju hela upplevelsen, vi bara stressar igenom alltihopa istället för att stanna upp. Om du är en av dem, så kan det kännas som en rätt så ordentlig utmaning till en början. Men var nöjd med de små framstegen du gör! Sätter du för höga förväntningar på dig själv så tappar du snabbt lusten och ger upp, för det känns ouppnåeligt. Så det bästa är att sätta upp små delmål, tänk realistiskt. 

För mig handlar att lyssna till sitt inre om att följa sina känslor. Att låta känslorna bli som vägvisare för dig, och att inte låta dina tankar och ditt logiska sinne lura dig. Att vara logiskt styrd ses ju ofta idag som det förnuftiga och rätta, vilket enligt mig är helt om bakfoten. Har du upplevt någon gång hur ditt hjärta och din hjärna varit i kamp med varandra? Kanske är det till och med ett återkommande problem för dig? Jag kan intyga själv att det har varit mitt stora misstag i livet. Varenda gång har det varit mitt hjärta som har haft rätt, eller min magkänsla/intuiton. Min hjärta har skrikit det här känns fel! medan mina tankar har kontrat med fast gör det ändå, och så har det visat sig att det lämnade mig med en negativ upplevelse. En intressant insikt som egentligen kom till mig nu, är att tankarna ofta representerat min rädsla. I alla fall när de har talat emot mina känslor. Låt mig redogöra med ett exempel; I mitt tidigare förhållande så visste en del av mig att det aldrig skulle fungera. Att jag skulle aldrig kunna bli lycklig med honom och få mina behov tillfredsställda. Det var min magkänsla och mitt hjärta som talade, det är det där inre vetandet som vi alla har. Men något sa emot, jag hörde nämligen en annan röst som sa; Fast då blir du ju ensam. Hur ska du klara att stå på egna ben? Du klarar dig ju inte utan honom! Så det jag vill säga med detta är att dina känslor ljuger aldrig för dig, men dina tankar kan tyvärr göra det. Därmed inte sagt att de alltid gör det förstås! Men dina känslor kan tala ett språk som är så mycket tydligare, och vill alltid ditt absolut bästa. Jag tror att det ultimata är att du förenar ditt sinne med ditt hjärta, se det som ett fint samarbete. Känn efter vilka tankar som känns sunda, och välj vilka du tror på. Ett tips är att om de låter något i stil med ovanstående exempel så kan du med all säkerhet veta att de inte talar sanning. Om dina tankar lyfter upp dig och dina förmågor så är de garanterat i samklang med ditt hjärta!