Har du kontakt med ditt inre barn?

Det är lätt att tänka att vår uppväxt är ett minne blott som endast tillhör det förflutna, men egentligen så bär många av oss på sätt och vis med sig den hela livet. Vårt inre barn är den sårbara delen av oss själva och är kopplat till vår barndom. För vissa kan vårt inre barn vara mer påtagligt än för andra, vi har alla olika historier som innebär olika sår och vissa kanske smärtar lite mer än andra. Men att vara i kontakt med ditt inre barn innebär inte bara att känna din smärta, utan också om att släppa dig själv fri. Att våga leka även som vuxen, kanske inte på samma sätt som när du var liten men att våga leva ut dina drömmar och önskningar. Att öppna upp för din fantasiförmåga och se igenom alla begränsningar. Detta är väsentligt för oss alla, eftersom detta är vägen till att känna oss hela.

Jag kom för första gången i kontakt med mitt inre barn när jag började besöka en psykoterapeut som använde sig av kognitiv beteendeterapi. Till en början kändes det en aning obekvämt och främmande att visualisera hur jag som liten, fortfarande finns kvar inom mig. Man ser oftast sig själv i en vuxen form, för det är ju trots allt det man är. Men om man söker inom sig så finner man att det finns en liten flicka, eller pojke, som mer är något annat önskar att få komma till tals. Speciellt om du har varit bra på att förneka den sårbara sidan av dig själv, vilket jag tror att många av oss är. Det är inte heller konstigt att vi väljer att göra detta när vi lever i ett samhälle som skriker ju mer du känner desto svagare är du. Fast egentligen så är det precis tvärtom - det är en fin styrka att våga yttra sina känslor inför andra människor, för då vågar man ta risken att bli stampad på även om den sannolikheten är liten, men man ger också någon möjligheten att få komma dig närmre. Men det viktigaste är att kunna möta dina känslor alldeles fritt på egen hand. Så som du kanske redan förstått så handlar att släppa ut sitt inre barn alltså inte om att du ska börja skrika och gråta så fort du inte får som du vill eller peka på främlingar som ser annorlunda ut, utan jag syftar endast på att tillåta dina känslor att få komma fram och att trösta dig själv. Att vara din egen bästa vän och finnas där för dig själv när du mår dåligt. 

Ofta så bär vi med oss livsteman ifrån vår barndom, teman som vi gärna upprepar om och om igen tills vi faktiskt blir medvetna om mönstret som vi förhoppningsvis är villiga att förändra. Det är inte konstigt att vi väljer att krampaktigt hålla fast vid vanor, även om de får oss att må dåligt. Det innebär ju att vi fortsätter att leva på ett sätt som vi alltid har gjort, vilket är betryggande för oss. Vi vet ju faktiskt inte bättre än det vi tidigare har erfarit och det blir lätt att livet rullar på utan att man reflekterar över vad som faktiskt händer. Dessa livsteman som jag talar om är inget som jag själv har hittat på, utan de fick jag ta del av i boken lev ditt liv som du vill inte som du lärt dig av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Jag kan varmt rekommendera boken om du känner att detta skulle vara något som du skulle kunna ha nytta av. Men jag tänkte ändå gå in på ett av de sju livsteman som boken tar upp, nämligen känslomässig försummelse. Detta är ett av de teman som stämde in på mig. Jag har nämligen alltid varit en känslig själ och bär på mycket känslor inom mig, något som inte riktigt fick komma till uttryck när jag var liten. Jag blev aldrig bemött i mina känslor på det sätt som jag behövde, nämligen med förståelse och kärlek. Det är problematiskt när ett känsligt barn växer upp i en familj där man inte har samma närhet till sina känslor, för det blir svårt att hitta den förståelse man behöver. Så detta gjorde att jag började känna skam för att visa mina känslor, jag kände helt enkelt att det var något fel på mig. Detta är ju inte av någon som helst illvilja utan tydliggör endast faktumet att hur man tar hand om sig själv också kan ha en stark inverkan på andra människor. Men detta ledde mig också till att börja söka efter svar, vilket därigenom gjorde att jag hittade till min inre skatt där jag fick lära mig att bemöta mig själv på det sätt som jag alltid tidigare har sökt i alla olika former av relationer som jag har varit i. Lite som att bli sin egen förälder, vilket jag tror att vi alla egentligen behöver. För även om vi är så fastklistrade i tanken av att all bekräftelse hittas hos andra människor, så är det egentligen vår egen bekräftelse som vi behöver allra mest. När du har lärt dig detta, så kommer du att märka hur behovet av att söka denna hos andra minskas eller kanske till och med upphör. 

Efter detta så började mitt livstema upprepa sig i kommande relationer, ett mönster som jag i efterhand började upptäcka genom att rannsaka de relationer som jag tidigare hade befunnit mig i. Önskan om att äntligen hitta någon som skulle kunna se och acceptera mig för den jag verkligen är har jag aldrig lyckats uppfylla, för jag har på ett undermedvetet plan förväntat mig att historian ska upprepa sig. Jag har trott att jag inte har förtjänat eller kunnat få bättre. Har det inte varit för att jag har varit i relationer där min partner har haft problem med sjuklig svartsjuka och endast varit centrerad i sina egna känslor så har det varit ett förhållande där han har varit livrädd för sina känslor vilket i sin tur lett till att han inte vågat uttrycka eller komma i kontakt med dem. Det är som att man vänder och vrider på livstemat, relationerna kan utåt sett tyckas se olika ut men begrundar man dem på djupet så kan man se att det skapar liknande upplevelser hos en själv. Gamla sår aktiveras om igen. Samtidigt så kan man höra, om man är villig att lyssna, sitt inre barn skrika högre och högre efter den uppmärksamhet som hon eller han behöver mer än något annat. Det kan ta olika lång tid, men förr eller senare så kommer man till ett vägskäl. För det går inte att uppehålla ett destruktivt mönster hur länge som helst, det gör för ont. Men smärtan leder oss också till sanningen, vilket gör att vi stannar upp och börjar undersöka vad allt lidande egentligen bottnar ur. Därigenom så börjar vår resa till läkning, en resa som är värt all den tid och engagemang som du har!  

Om du känner att du skulle vilja ha hjälp med att läka dina inre sår och få kontakt med ditt inre barn, så ger jag dig gärna några råd på vägen. Till att börja med så kan du försöka att använda dig av visualiseringar. Visualisera dig själv som liten, föreställ dig hur hon eller han alltid finns med dig, jag brukar ibland tänka att hon går jämte mig när jag är ute och promenerar. När du visualiserar ditt inre barn, hur gammal känns det som att hon kan vara? Försök att gå tillbaka till din barndom och minnas hur du kände, finns det känslor idag som påminner om de du kände som liten? Hitta de mönster som upprepar sig, och bli medveten om varför du reagerar på ett särskilt sätt inför olika situationer. Du kan även ha en dialog med henne, försök att fråga efter hur hon mår eller vad hon behöver. Personligen så har jag själv haft lättast att känna kontakten med henne på ett känslomässigt plan. När jag tidigare har känt mig riktigt ledsen så har jag känt henne väldigt tydligt, som ett barn som skriker efter tröst. Det är här det är så viktigt att kunna ge sig själv den trösten. Det blir lite som att du får finnas där för det barnet du var som liten, ditt framtida eller vuxna jag som är redo att ta hand om ditt lilla jag. Jag uppmuntrar förstås framförallt detta till er som upplever att ni bär med er smärta ifrån er barndom som ni inte har fått läka. Det tillhör ju inte ovanligheterna att många av oss antingen söker efter stöd utanför oss själva eller försöker att trycka undan våra känslor, istället för att låta dem komma upp till ytan och bemöta dem på ett förstående och kärleksfullt sätt. När vi är sårbara så är det viktigt att ta rollen som din egen stöttepelare och säga precis de sakerna som du innerst inne vet att du behöver höra. Det kan vara ord som: Det kommer att lösa sig, det är okej att du känner så här. Gråt ut, dina tårar är vackra för de visar din sårbarhet. Jag förstår att du mår dåligt, men det kommer att bli bättre. Det känns så otroligt mycket bättre än när man slår på sig själv för att man är ledsen, det är det värsta du kan göra mot dig själv, det är det samma som att strö salt i såren. Oftast så är det egentligen inte så komplicerat hur man ska gå tillväga rent praktiskt, det handlar bara om att känna in dig själv. Det svåra ligger i att våga, men om du gör det så kommer du att vinna så otroligt mycket tillbaka. För ditt inre barn blir som en spegling till den yttre världen - det som du bär på inombords kommer också att komma tillbaka till dig, och vad det innebär för dig tror jag att du vet bäst själv.