Sökandet efter den stora kärleken

Stora kärleken, vad innebär egentligen det? Och vågar man tro att det finns någon därute någonstans som väntar på just dig? Detta är frågor som rör sig runt i mångas huvuden i en värld där romantiken tycks ha kommit i skymundan, och många förblindas av yta snarare än vad som döljer sig bakom. Att hitta kärleken kan man tycka borde vara lättare än någonsin med alla dejtingsidor och appar som finns idag, men istället för att vara till hjälp i vår kärlekslängtan så leder det ofta istället till besvikelse för många av oss. Jag syftar främst på oss som söker efter vår andra hälft.. vi som söker efter det där djupa och själsliga bandet med en annan människa. Jag tror dock att vi som är så där kärlekstörstande, ofta är de som kommer att få uppleva riktig, storslagen kärlek. Anledningen till det är att vi vågar tro på den, och för att den längtan som vi bär på inom oss är på riktigt, snarare än en illusion vilket vi dessvärre ibland kan lura oss själva till att tro. Vi får bara inte ignorera våra innersta önskningar, för det är det viktigaste som vi har! Det finns en anledning till att du känner så starkt, nämligen för att du innerst inne vet att det finns någon alldeles speciell, bara för dig. Men han eller hon kommer kanske inte till dig på det sättet som du har föreställt dig, och kärleken måste först gå genom dig själv. Tålamod och självkärlek är viktiga nycklar för att få möta din stora kärlek. 

Sann kärlek är menad att vara villkorslös och fri, där det finns en ömsesidig och genuin känsla av omtanke mellan två människor. Det finns en önskan om det absolut bästa för den andra, även om det innebär att det inte gynnar en själv. En vacker och sund relation genomsyras inte av egot som kan uttrycka sig i att man vill ha det på ett särskilt sätt, utan är en bestående känsla av trygghet och öppenhet. Men detta tycks inte helt överensstämma med den bild som många av oss är bekanta med idag. Istället så ser vi dessvärre ofta relationer som präglas av villkorlig kärlek, nämligen att man älskar någon på vissa villkor och att man därmed ska vara på ett bestämt sätt för att få motta den andres kärlek eller för att bli accepterad, vilket är motsatsen till frihet. I dagens samhälle så verkar många relationer baseras på makt, kontroll och beroende. Det kan vara att man exempelvis försöker att kontrollera sin partner genom att få honom eller henne att vara på det sätt som man själv önskar i försök att skapa den drömbild man har av den perfekta partnern. Eller så kanske man önskar ha fullständig insyn och kontroll i sin partners liv på grund av svartsjuka, vilket egentligen bottnar i osäkerhet och bristande tillit till sin partner snarare än att det är ett bevis på att man älskar personen i fråga. Vissa använder sig av maktspel för att få sin vilja igenom, att spela ett visst spel som innebär hemliga regler om hur man ska göra för att locka intresset ifrån den som man önskar, att helt enkelt låtsas vara någon man inte är i hopp om att bli älskad. Men framförallt tror jag att många relationer idag också präglas av ett beroende - en inbillning om att man behöver sin partner för att fungera som människa, och utan honom eller henne så klarar man inte av att stå på egna ben. Även här så kan maktspel komma in i bilden, där det kan bli lite utav en katt och råtta lek, då det antingen finns en variation eller ett bestående mönster i vem som har ett större behov av den andra och vem som känner sig säker på vart man har sin partner. Det låter ju rentav förfärligt när man klär det i ord på det här viset, men ofta så sker det på ett omedvetet plan. Vi är inte på något sätt dåliga människor även om vi kanske beter oss på ett sätt emellanåt som inte är för andras bästa, eller för dig själv för den delen, utan vi är snarare rädda och osäkra och gör allt vi kan för att försöka uppnå den tryggheten vi söker efter. Vi har helt enkelt fått en felaktig bild av hur sann kärlek ska se ut, något som vi behöver öppna ögonen inför och ändra på.

Det stora grundläggande problemet här är att vår rädsla ofta står i vägen för att äkta och ren kärlek ska uppstå. Inte bara i form av vårt kontrollbehov och osäkerheter, utan även när det kommer till tankegångar om att det inte är realistiskt. En viktig grundpelare för att attrahera in kärleken i vårt liv är ju att ha tro och tillit till att det kommer att ske, och när vi går runt och är skeptiska till det hela så stänger vi lite av oss för möjligheten, istället för att vara öppna och mottagliga. Och om det är så att du känner att det aldrig skulle hända dig, då är min motfråga: Vad får dig att tro det? Kan det ha att göra med att du tror att du inte förtjänar det? Själva grundstenen för att du ska kunna vara mottaglig för den stora kärleken är att du har byggt upp din egen självkärlek och ser dig själv värdig kärlek. För när du har börjat jobba med kärleken till dig själv så kommer du att märka att den är otroligt kraftfull, egentligen starkare än den som du kan känna till en annan person. Det är lite som att bli kär i sig själv, att slås av hur vacker och unik du faktiskt är! Den är viktigare än något annat, för den bär du alltid med dig och den gör dig oberoende av allt annat utanför dig själv. Det jag alltså försöker säga är att allt grundas i och börjar med dig själv, att börja jobba inifrån för att få det du önskar utifrån. Det är viktigt att du är centrerad i dig själv i förhållande till lycka och kärlek, att det är du som är ansvarig för att du ska få uppleva den. Så egentligen så är detta eviga sökandet efter den sanna kärleken, att fylla det där tomma hålet inom oss och göra oss kompletta, på sätt och vis sökandet efter dig själv. Hur fantastiskt det än må vara att hitta sin livspartner, så är det lika vackert och eftersträvansvärt att hitta sig själv. Du kan aldrig förlora dig själv, för du finns alltid kvar inom dig. När du sedan upplever kärleken genom dig själv, så kommer du också att sända ut energier som attraherar in andra människor som befinner sig på samma energimässiga nivå, och på det sättet förenas med den du längtar efter. 

Om du vill ha råd om hur du kan bygga upp din självkänsla så kan du läsa om det under följande flik: Vägen till självkärlek.

Ett rätt så välkänt begrepp som många menar är vår ultimata kärlek, är själsfränder. Många av oss har en rätt så förskönad och förenklad bild av själsfränder, men det jag har lärt mig av egen upplevelse är att det inte riktigt är så enkelt och att det finns två sidor av myntet. Det är sannerligen en helt fantastisk upplevelse, men lika mycket som det är fantastiskt så kan det vara oerhört smärtsamt pch skrämmande. Det kan till och med vara så att vissa av oss blundar för möjligheten att tillbringa vårt liv med denna person, eftersom det krävs att du genomgår en ofta smärtsam process inom dig själv för att kunna vara mottaglig för en så kraftig och storslagen kärlek. Det blir en spegling där du måste våga se dig själv för den du verkligen är, med alla de brister och rädslor som du bär på. Och det kan vara det svåraste som finns, för vissa av oss. Men samtidigt det absolut bästa som du har varit med om, eftersom det innebär möjligheten till att släppa taget om all den smärta som du så länge har burit på. Att låta gamla undangömda känslor få komma upp till ytan och omfamnas. En frihet som jag tror de flesta av oss egentligen önskar oss mest av allt, men vi måste våga möta vårt inre mörker för att bli frigjorda ifrån det. Att möta sin själsfrände är en upplevelse som är svår att fånga i ord, och som egentligen behöver erfaras för att verkligen förstå. Men i mötet så uppstår det en övertygelse som inte går att ifrågasätta, en igenkänning och känsla av djup samhörighet. För mig så blev det starten på en inre resa som ledde mig till upptäckten om mitt sanna jag då jag upplevde att jag i mötet blev sedd på riktigt, känslan av att någon ser rakt igenom en och alla masker man någonsin burit på bara faller av. Det är både vackert och skrämmande. Det är en form av attraktion som vi ofta idag inte är bekanta med, då vi har en tendens att koppla attraktion med yta. Jag talar alltså om en inre attraktion, på ett djupt och själsligt plan. Men ofta så fäster vi oss så mycket vid utseende att vi inte är mottagliga för att se bortom detta, och det är här vi också går miste om den riktiga kärleken. Så länge vi söker och fokuserar på yttre attribut så kommer vi bli låsta vid en relation som är mer av ytlig karaktär snarare än en som bygger på innerlig kärlek. Att uppleva en attraktion baserat på ett vackert yttre kan verka intressant till en början men varar sällan i längden, utan så småningom så märker man hur detta blir mindre väsentligt och hur man efterfrågar djupare värden i relationen, och kan då inte förstå varför man aldrig kan hitta någon som uppfyller dessa.

Tills dess att du finner kärleken så är det viktigt att du lever ditt eget liv och lär dig att uppskatta ditt eget sällskap. Vissa gör misstaget i att låta sitt liv kretsa kring när man ska hitta sin livspartner, och antingen sitter hemma och väntar på att detta ska ske eller kanske är väldigt aktiv i sitt sökande. Men det bästa du egentligen kan göra är att ta reda på vad som gör dig lycklig och vad du värderar i livet. Det handlar inte bara om att älska dig själv, utan även att älska livet! Och fyller du din vardag med sådant som ger dig ett leende på läpparna så kommer du inte känna behovet av att leta efter kärleken på samma sätt. Längtan finns kanske där, men det blir inte längre så bråttom att komma dit. För du har då insett att kärleken till en annan inte är synonymt med att uppnå lycka. Du kan aldrig lägga din lycka i någon annans händer, den är du själv alltid ansvarig för. En klassisk föreställning tagen ur sagornas värld är hur vår prins kommer ridandes in på sin vita häst och räddar oss ifrån all olycka, vilket i och för sig på ett sätt kan vara en väldigt fin bild av kärleken, åtminstone tyckte jag det som liten. Men i närmare eftertanke så ger det ju faktiskt en rätt så felaktig och orättvis skildring av kvinnan, nämligen att hon är hjälplös och måste ha en beskyddare för att kunna överleva. Samtidigt som mannen, i form av den räddande prinsen, alltid måste vara den starka som inte ska ha något behov av omhändertagande. Detta är ju förstås påhittat men trots det egentligen en rätt så målande bild av hur samhället ser ut idag, då detta är vanliga stereotyper för manliga och kvinnliga ideal, även om dessa börjar suddas ut allt mer och rollerna kan vara omvända. Det är egentligen en rätt så trångsynt bild av kärleken då den kan yttra sig i alla möjliga former, och inte alls behöver se ut på det här sättet. Kärleken är en sådan stark energi som kastar bort alla koncept som har med yttre faktorer att göra. Det är inte konstigt att vi ser på kärleken på det här sättet när denna tolkning av romantiken har präntats in i huvudet på oss i många filmer och liknande under vår uppväxt då vi är som mest påverkbara. Men ofta så fungerar det inte riktigt på det sättet, vilket för vissa kan låta sorgligt men egentligen så är det tvärtom. Det är ju egentligen kärleken till oss själva som är definitionen av lycka och fullkomlighet. Jag skulle istället vilja vinkla den här föreställningen lite, till att man istället ser sig själv komma till undsättning ridandes på hästen. Hela tiden så har man tänkt att det skulle vara i form av en partner, men så var det du själv. Är inte det en rätt så vacker bild trots allt?

När jag tänker tillbaka på tidigare förhållanden som jag har befunnit mig i så inser jag att jag varit i dem av fel anledningar. Jag har antingen sett min partner som min räddare, eller jag har snarare hoppats att han skulle vara det men blivit besviken varenda gång för ingen av dem kunde uppfylla den uppgiften. Eller så har jag upplevt det i omvänd form, nämligen att jag har försökt ta mig an uppgiften att rädda min partner. Kan ni gissa om jag lyckades? Det har med andra ord alltid rört sig om förhållanden av beroende, där den ena behöver den andra lite för mycket. Ett sökande efter tillfredsställelse och trygghet hos en annan, som man inte upplever sig finna hos sig själv. Men mina tidigare relationer har också influerats av makt och kontroll. Det kan vara bra att fråga dig själv varför du vill vara i en relation, vad är det för något du söker hos din partner? Är det mer i form av en önskan eller ett behov? Kärleken mellan två personer kan bli otroligt storslagen när respektive person redan har hittat tryggheten i sig själv, för när du känner en harmoni inom dig själv behöver du inte söka efter detta hos någon annan och återigen bli besviken. Då attraherar du också in en person som likt dig bär på en självkärlek, vilket bygger grunden för ett fint och stabilt förhållande. Men tänk på att bara för att det finns en attraktion, betyder det inte alltid att det är en person som du ska inleda en relation med. Du kan exempelvis känna en dragningskraft till personer som du undermedvetet vet inte är bra för dig, en dragningskraft som kommer ifrån din erfarenhet av tidigare eller nuvarande människor i ditt liv som har liknande egenskaper. Det blir som ett destruktivt mönster där du känner en attraktion till de människor som speglar det du bär på inom dig, människor som uppehåller smärtan vid liv eller kanske till och med förstärker den. Men har du läkt det som tidigare skadat dig så upphör denna attraktionskraft. 

Så mitt råd är att innan du beger dig in i ett nytt förhållande, se till att du har lagt ditt förflutna bakom dig. Detta kan vara det största felet vi gör i våra relationer och som så småningom ofta leder till uppbrott, eftersom vi låter våra tidigare erfarenheter påverka vårt nya förhållande. Vi bär med oss förväntningar och rädslor som färgar våra tolkningar av vår partner, för vi tänker att historian kommer att upprepa sig och vi vill skydda oss själva ifrån att bli sårade. Men det innebär också att vi sätter upp en mur, som kan vara så pass ogenomtränglig att kärleken går förlorad. Vi ger inte vår nya relation en chans, utan vi låter vår oro hålla greppet om oss istället för att öppna upp oss. Ibland så kan det bli som en självuppfyllande profetia, att när vi så starkt förväntar oss något så blir det till slut att vi själva förverkligar det. Ett exempel är att vi letar efter tecken, tecken som vi menar ska bevisa att den personen är som vi tror att han eller hon ska vara. Detta tror man är ett sätt att undvika att bli sårad igen, fast egentligen så ger du då inte din partner en möjlighet att visa vem han eller hon faktiskt är, för på något sätt har du redan bestämt dig. Om man frenetiskt letar efter tecken, så kommer man till slut att hitta dem. Lite som att hjärnan börjar spela en ett spratt, du börjar se saker som egentligen inte finns där. Rädsla som urstammar ifrån att man tidigare har blivit övergiven kan lätt leda en till att tro att alla automatiskt kommer att göra det, men inte av den anledningen du tror. Det är själva svartsjukan, smärtan i dig, som leder till att relationen inte håller. Inte för att du är ödesbestämd till att bli utsatt för samma hemska upplevelse gång på gång. Det går inte att betona nog hur lätt det är att vi glömmer att läka våra sår, innan vi ger oss in i något nytt igen. Om vi bär med oss insikten om att vi själva kan välja hur våra framtida relationer kommer att se ut så tror jag att önskan om ett lyckat och blomstrande förhållande väger högre än rädslan för att hantera det du tidigare har gått igenom. För vad är det värsta som kan hända? Att känna är inte farligt, det är inget annat än läkande. Men att fortsätta att utsätta sig för smärtsamma upplevelser, det är skadegörande och förstärker illusionen om att du är ett offer för omständigheterna vilket i sin tur inger en känsla av maktlöshet. Det bästa du kan göra är att gå in i dina relationer med ett öppet sinne, med insikten att dina tidigare upplevelser tillhör det förflutna. Du har bearbetat det du har gått igenom och bär inte med dig det i det nya, för att släppa in det nya så behöver du ju rensa ut det gamla. Det är du som avgör om historian kommer att upprepa sig eller inte. Men jag vill också vara tydlig med att det behöver inte alltid vara så här, det finns säkert människor som kan bearbeta sina sår samtidigt som man är i en relation men det kan vara otroligt svårt och ofta kan man behöva tid för sig själv i dessa processer. 

Med detta sagt så menar jag inte att du ska känna dig ångerfylld om du har varit i förhållanden som har varit svåra. Se dem tvärtom som lärdomar på din resa, som en nödvändighet som kan leda dig till de goda förhållandena! För du måste faktiskt testa dig fram för att komma underfund med vad du söker i en relation, för att veta vad som är rätt för dig så behöver du också ta reda på vad som inte fungerar. Ofta så inser vi ju vad vi har för behov när vi har varit med om avsaknaden av dem, såsom en förstående och empatisk partner. När du vet hur viktigt detta är för dig, då kommer du aldrig att nöja dig med mindre. Du är villig att vänta för att få det du verkligen förtjänar, för du inser att kärleken inte kan påskyndas, och du är hellre själv än att befinna dig i en olycklig relation. Fast å andra sidan så är du ju inte ensam för du har dig själv, din allra bästa vän!