Min resa hem till mig själv

Jag trodde länge att jag behövde hitta en enda magisk väg hem till mig själv. En väg som också skulle vara den jag guidar andra på. Som om ett helt pussel bara hade en pusselbit eller livet bara hade ett svar – som gör dig hel eller leder dig hem till den du är. Det är en väldigt lockande idé att det skulle finnas en magisk lösning som tar bort alla problem. Men ofta är det ett tecken på att något är mer egodrivet än själsdrivet. Hjärnan fungerar ju så att den vill dela in saker i fack, svart och vitt, rätt väg eller fel väg.

Men sanningen är att det här är en unik resa, och vi har alla vår egen väg framåt. Det handlar framför allt om att hitta en balans – inte allt eller inget. För att hitta den balansen behöver vi gå igenom olika faser. Jag ser det som pusselbitar som fallit på plats längs vägen. 

När jag trodde att den inre läkningen var det enda svaret.

Jag ser fortfarande att läka gamla känslomässiga sår som själva grunden vi står på när vi går igenom en transformation, för att vi ska kunna bryta oss fria och släppa taget om det som håller oss tillbaka. Att blunda för ditt inre barn som pockar på din uppmärksamhet eller den läkningsresa du behöver gå igenom, innebär också att hålla dig "fast i din gamla historia".

Men det var under flera år som jag var så uppslukad av att läka att jag fastnade i läkningsprocessen, för det var det enda jag fokuserade på. Så fort jag märkte att något känslomässigt pockade på så tänkte jag att "nu är det ett gammalt sår jag måste läka". Jag såg också läkningen som linjär – som att jag hade en slutdestination där jag var helt befriad från allt lidande.

Om vi sätter livet på paus medan vi läker, har vi förlorat meningen med allting – för livet slutar aldrig pågå. Det finns inget som säger att du måste "läka klart" innan du kan leva. De två hänger ihop. Att leva är en del av läkningen. Den sker i mötet med människor, när du följer din intuition, upplever nya miljöer och ägnar dig åt det du älskar.

Ditt nervsystem kan dessutom bli överbelastat om du försöker forcera eller "gräva fram läkande" – det är skillnad på känslor som vi kan uppleva i vår vardag och djupliggande inre sår som ligger kvar sedan gammalt.  

En tid senare var jag helt inne på att manifestera den mest autentiska versionen av mig själv. Efter det blev jag uppslukad av att jorda mig regelbundet, reglera nervsystemet och göra breathwork. 

Jag tänkte att "nu har jag hittat den saknade pusselbiten" – men det var en del av hela resan och lärdomen bakom allt var att energin som driver mig var grunden i allt. Om drivkraften kommer från att "det är något fel på mig och jag måste lösa det" så kommer du bara att förstärka den tron och känna dig fast.

Men när du skiftar till att "jag gör det här för att jag vill stödja mig själv i min inre resa" eller för hur det får dig att känna här och nu, då kan processen få ske naturligt. Det handlar om allt annat än att prestera och kontrollera ett resultat längre fram, eftersom du är i närvaron. Det är där magin sker och din inre resa kan ske mer naturligt och följsamt. 

Vi gör ju inte den här resan för att bli färdiga och fulländade. Vi gör den för glädjen i att utforska livet – och oss själva. 

Så beroende på vad du behöver just nu: 

Läk. Gör det du älskar. Visualisera det du drömmer om. Se dig som den högsta versionen av dig själv. Men gör det – för guds skull – inte för att lösa något eller "göra rätt". 

Gör det för att det känns rätt. 

/ Lovisa