Sårbarheten i relationer

06.06.2018

- Rädslan för att bli sårad eller för att såra andra människor -

När vi blir sårade av andra människor så handlar det ofta om våra egna projiceringar - att personen i fråga trycker på ömma punkter och sår i oss som redan finns där sedan tidigare. Vi bär alla med oss smärtsamma upplevelser och erfarenheter ifrån det förflutna som har lämnat spår i oss, och ibland är det dessa minnen som dyker upp när vi blir sårade av en annan människa. Därför är det viktigt att fråga oss själva om det är något som har blivit triggat inom oss - vad är det i så fall inom mig som jag behöver läka? Våra relationer fungerar nämligen som en spegelbild, som ger oss möjligheten att se saker hos oss själva som vi kanske inte alltid vill se. Därav så är det lätt att vi lägger över våra smärtsamma minnen på någon annan istället, för att blunda för vår egen spegelbild. Ju mer fokus och ilska vi riktar till den personen som har sårat oss, desto mer flykt innebär det ifrån oss själva. Och desto ondare gör det, eftersom vi då förstärker allting istället för att möta det som vi behöver omfamna inom oss. Ilska har en förmåga att fungera som ett skydd, men bakom den fasaden så gömmer sig egentligen något mycket sårbart. Det är i det sårbara som vi behöver vara, eftersom det är där vi kan bli fria och läka. 

Det finns dock två sidor av myntet. Vissa av oss är rädda för att bli sårade, men sedan finns det de som är rädda för att såra andra människor. Och inte allt för sällan så dras dessa två sidor till varandra. Ofta för att båda parterna behöver lära sig att komma över den här rädslan, för vi tenderar att dra till oss människor som trycker på det som vi inte än har bearbetat. De som är rädda för att såra andra bär ofta på en uppfattning om att man är "ansvarig" för andra människor. Rädslan kan delvis bottna i att man har tidigare upplevelser av att ha sårat andra människor, men också i att man ofta är väldigt omhändertagande och empatisk som person, då det ligger i ens natur att vilja ta hand om andra människor och få dem att må bra. Och det värsta tänkbara blir då att på något sätt skada en annan människa. 

Men det är här det är så viktigt att hitta en balans, att inte låta den här omtanken gå så långt att vi lämnar vår egen planhalva. För det enda vi egentligen har ansvar för är oss själva, vi kan inte läka andra människor eller bära deras bagage, vi har ju fullt upp med att bära vårt eget. Och att ibland råka såra andra människor är oundvikligt, eftersom det är en del av livet. Det handlar om så mycket mer än oss själva och våra egna potentiella felsteg, eftersom vi inte alltid kan veta vad den här personen bär med sig sedan tidigare. Det är viktigt att också belysa att det är stor skillnad mellan att såra någon med flit, eller att göra det omedvetet. Lika mycket som det är osunt att skada andra människor medvetet, så är det inte heller bra att ständigt gå runt och vara rädd för att trampa människor på tårna. 

De som istället är rädda för att bli sårade har ofta en bakgrundshistoria av att ha blivit övergivna eller svikna på olika sätt. Och i ärlighetens namn så har de flesta av oss blivit det på något sätt någon gång i livet, men det bottnar olika djupt i oss. För vissa av oss så kvarlämnar det så djupa sår att vi bygger upp en fasad för att skydda oss själva från mer skada, vilket är fullt förståeligt eftersom vi behöver vara rädda om oss själva och inte släppa in fel människor i vårt liv. Men problemet som uppstår med dessa rädslor är att vi väljer att hålla tillbaka i syfte att skydda oss själva eller någon annan, vilket gör att vi förstör möjligheten till att bygga djupa och trygga relationer med andra människor. För hur ska vi kunna komma nära någon annan, när vi inte vågar släppa in en annan människa av rädsla för risken att bli sårad eller att såra? Kanske så intalar vi oss själva att vi inte behöver någon annan, och att vi klarar oss bättre på egen hand. Men det som egentligen talar här är våra skyddsmekanismer och rädslor. För bakom den här rädslan, så finns den där inre längtan efter att få bli älskad och att älska villkorslöst. Den finns egentligen hos oss alla, för det är ett grundläggande behov som vi människor har. Vi behöver andra människor, och vi behöver kärlek. Men vi behöver också ibland få läka våra sår på egen hand först, innan vi kan finna de människorna som förstår och älskar oss precis för den vi är. 

Vi kan inte gå runt och tippa på tå, i rädsla för att saker ska gå fel. För om vi gör det så kommer vi aldrig kunna leva livet fullt ut och våga visa vem vi verkligen är. Allt som har med begränsningar att göra innebär ju att vi inte tillåter livets naturliga gång och utveckling, som också innefattar misstag, svek och att saker kan gå fel. Men det är också detta som så småningom leder oss rätt i livet. För att hitta rätt och förstå oss själva så kan vi behöva göra fel och uppleva saker som är smärtsamma för oss. Det är vårt kontrollbehov som säger att vi ska undvika detta, ett behov som vi behöver försöka släppa på så att det som är menat kan få ske. 

Det viktiga är att vi kan ta vårt eget ansvar för våra reaktioner och handlingar, samt att försöka förstå varför personen agerar eller reagerar som den gör genom att se på situationen ifrån den andres perspektiv. Att inte för snabbt fastna i försvar eller anfall och anta att personen medvetet vill såra oss, för då är det egot i oss som styr. Det handlar inte om att undvika att hamna i konflikt, utan snarare om hur vi väljer att hantera dem när de dyker upp. Vägen till att komma förbi våra rädslor är genom att våga prata om dem, och att visa sig sårbar. För det är genom just sårbarheten som vi kan skapa djupa band med andra människor, band som är baserade på ömsesidig förståelse och kärlek, utan spel och fasader.